Nu ska jag skriva en text som går mycket sakta.

Dagen, jo den väntade jag på hela natten men natten var så lång. Jag somnade aldrig och väntade på morgonen. Natten var trög, som en snigel, vad annars, snigeln kommer men när är den framme. Gryningen, hoppades jag på men nej inte än. När?

Jag väntade på en liten glimt ljus men det var mörkt ännu, så mörkt, ingen ljusning.

I dvalan tycktes ljuset stiga upp men inte idag. Men, men, men när kommer morgondagen. Vänta, snart är den uppstigen. Då rang väckarklockan, den sa kuckeli-ku och mina ögon öppnades på vida spjäll. Jag hoppade upp och utbröt: äntligen. Jag slet upp gardinerna och såg mörkret, kolsvart var det i alla fall ännu.

Förbannade klockfan, den åkte ut med allt badvatten. Det blev aldrig gryning, inte den natten.

Och så kacklade den riktiga tuppen men då sov jag som Törnrosa hela dagen och nu har mörkret fallit igen som en ridå och jag väntar på en ny gryning.